Att gå till tandläkaren är ett nödvändigt ont.

Jag har ingen direkt tandläkarskräck, men jag kan ju inte påstå att jag skuttar dit med lätta steg iheller.

Idag var det alltså dax. Jag har en jätte trevlig tjej till tandläkare som skojar friskt om än det ena och än det andra. Hon kan väl vara i min ålder, men jag fattar inte hur jag kan känna mig så himla liten/ung i tandläkarens våld. Det känns som om 10 års Annika kommer fram och ska få ett "betyg" på hur bra hon tagit hand om sina tänder de senaste året. MVG eller IG??? det är frågan och jag hoppas hela tiden på MVG för jag inbillar mig själv att jag tagit hand om tänderna efter konstens alla regler. Jag har använt tandtråd och flourskölj åtminstone 4-5 dgr/vecka, snälla kan man inte få ett MVG då??

Och jodå tandläkar fröken var snäll hon gav mig faktigt ett MVG och va stolt jag blev:)

Fast lite ville hon ju ändå göra, så en vinkelslip fick hon tag i för att göra rent det allra sista. Eller vinkelslip(???), någon sorts rengöringsborr var det kanske. Men oj vad det isade och gjorde ont, mina ögon tårades och jag blev stel som en fiolsträng i kroppen. Hon märkte att jag var lite (läs; mycket!) spänd och erbjöd mig tom en bedövnings spruta för detta "ingrepp", fast någon stolthet har jag och att ta en bedövning för lite rengöring var kanske lite att ta i till och med för mig.

Efter rengöringen kände jag mig trots allt modig och stolt, jag hade klarat mitt "prov" och jag väntade mig nästan ett lite bokmärke i present (det fick man ju alltid förr i tiden när man hade varit duktig hos tandläkaren). Men jag fick min present: ett litet prov exemplar av nyaste tandkrämen:) och när tandläkarfröken sa: glöm nu inte tandtråd och flourskölj varje dag tills vi ses om 18 månader, då skuttade jag iväg med lätta glada steg.