Att beskriva hur det är att cykla 300 km är svårt.

Detta året hade jag tränat mindre på cykeln, hade sämre uppladdning både fysiskt och mentalt, förutsättningarna var därmed sämre.

Innan en fysisk utmaning visualiserar jag loppet, jag kan alltid se mig själv ta mig i mål (eller till toppen av ett berg). Jag kan känna känslan av att klarat det, jag vet att jag ska klara det (om inget oförutsett händer). Jag gick i mål även denna gång.

En cykeltur på 300 km innebär; magi, ångest, energi, orkeslöshet, tårar, skratt, vilja, tvivel, känsla av "rätt plats på rätt tidpunkt", tomhet, endorfiner, oövervinnerlig, glädje, sorg...... 

Många känslor och tankar och mycket fysiskt jobb.

Startade 20:56 i ett varmt och soligt Motala. Sträcka fram till depå nr 1 Ödeshög 47 km, bra känsla, lätt och enkelt, känsla av att flyga fram, inte alls ansträngande, hängde på ett par finnar som cyklade i bra fart (ja man "måste" hänga på andra folk för att cykla själv är helt för tungt). 

Stäcka ner till Jönköping 102 km, mat stopp med potatismos och köttbullar. Fortfarande god känsla i kroppen; "stark och lätt". Det är dock mörkt, hittar ingen att hänga på i rätt fart och nu i efterhand ser jag att den sträckan tar lång tid (varför vet jag inte).

Från matstoppet i Jönköping till Hjo 171 km cyklar jag utan avbrott, stark känsla, närvarade och magisk soluppgång.

Klockan 04.30 kommer jag till vackra Hjo, nu är jag trött. Träffar lite folk och snicksnackar lite. Äter 3 vetebullar (dessa bullat får man överallt och till slut smakar de bläää, men nu behöver man energi och då måste man äta!!) dricker lite blåbärssoppa och det är ivarjefall gott. 

Efter Hjo, hänger jag på lite cyklister här och där, trött mentalt... Resonera med mig själv fram å tillbaka. Har svårt att glädjas över att mer än halva sträckan är cyklad, har svårt att tänka "bara 13 mil till mål" (jag menar 13 mil är ändå 13 mil!!?)

Cyklar, cyklar, cyklar, ont i rumpa, ont i knä, cyklar. Stannar på varje depåstopp efter det (nej inte allra sista), försöker samla energi på varje stopp, att bara få kliva av cykeln är skönt.

Rundan vänder i riktning och det börjar kännas mentalt bättre, tampas fortfarande med att 7 mil kvar är långt!! Får uppiggande sms som räddar mig ifrån tårar (tack M). 

Cyklar och det börjar vända... När det bara är 4 mil kvar är det ju "bara" en liten bit kvar, är trött men fattar att jag fixar det (eller det har jag egentligen aldrig tvivlat på), det onda i knäet börjar försvinna, rumpan känns avdomnad, jag känns ok ändå. Börjar "jaga" min tid, mitt egentliga mål är under 13 timmar.

Cyklar mera, svär åt andra cyklister, svär och prisar mig själv, räknar tiden och undrar hur 2 mil kan vara så långt???! 

Kommer till slut i mål men gråten i halsen och tårarna rinnande och en enorm trötthet. 13 timmar exakt.

Idag ett dygn sen årets fysiska prestation är jag glad över att jag än en gång tog mig igenom, min kropp är fantastisk!! (Det är all kroppar). Grämer mig lite över tiden men är nöjd. Är lite öm i rumpa och ben, men i det stora hela känns kroppen bra.

-Om jag ska cykla nästa år?? NEJ i dagsläget känns det inte så (men man är ju inte sämre än att man kan ändra sig😉).

 Mötet med Vättern på vägen upp

Innan start 

Vacker morgon i Hjo 

Äntligen i mål